Hade egentligen inte tänkt skriva någon förlossningsberättelse, och absolut inte lägga upp på bloggen. Men sen kom jag på att det ändå är kul att ha, tänk om jag ångrar mig annars. Och varför inte dela med mig egentligen? Jag själv älskar ju att läsa om andras förlossningar. So here it is (nästan sex månader senare hehe), välj själva om ni vill läsa eller ej (varning för långt inlägg!) 😉
Tidigt på morgonen den 27 april, fyra dagar före bf, vaknade jag och kände att det var någonting på g. Jag hade lite småont i magen, gick upp och kissade och försökte somna om, men det gick inte. Mattias vaknade också och vi avvaktade lite för att se om han skulle åka till jobbet eller inte. Efter ett tag började jag få värkar, som kom ganska oregelbundet men var intensiva och onda. Mattias bestämde sig för att inte åka till jobbet.
Runt kl 07 ringde jag förlossningen första gången, de tyckte jag skulle försöka vänta hemma lite till tills värkarna blev tätare och längre. Så jag väntade, satte mig i duschen en stund och tog värkarna en efter en, nu började det göra riktigt ont och jag var tvungen att spy några gånger. Försökte äta lite, men det kom bara upp igen. Tänkte att jag skulle ringa förlossningen igen och be om att få komma in, men då började värkarna AVTA!! Runt kl 11-12 kände jag knappt någonting längre så började tro att det var falskt alarm och blev så sjukt besviken. Ringde för att rådfråga och fick till svar att det var sånt som kunde ske, "passa på att äta och sova lite" sa hon jag pratade med. Så jag gick och la mig i sängen.
Jag hann inte somna innan värkarna satte igång igen. Fortsatte att andas igenom dem en efter en och gick fram och tillbaka i lägenheten och funderade på om jag skulle ringa förlossningen igen. Men de kom så oregelbundet fortfarande. Tillslut ringde jag i alla fall och de sa att vi kunde komma in om vi ville. Så vi packade det sista och gav oss iväg, klockan hade då hunnit bli ca 17.30.
Vi kom fram och blev omhändertagna av en barnmorska. Hon skulle undersöka mig och förvarnade om att vi kanske skulle behöva åka hem igen och jag tänkte att jaja, vi får i alla fall veta hur läget ser ut. Var dock lite orolig, för om jag inte var öppen något alls efter de onda värkarna jag haft så visste jag inte hur jag skulle klara resten av förlossningen... Men vi slapp bli besvikna, "du är ju öppen 6 cm, bra jobbat!" sa barnmorskan och vi bara YES 😃😃
Jag fick sitta med CTG under tiden som hon gick och såg efter om det fanns något ledigt rum till oss. Hon kom tillbaka efter en stund och sa att det fanns ett ledigt på ABC-avdelningen om vi ville (där man föder naturligt utan medicinsk hjälp) och det kunde vi tänka oss, allt hade ju ändå gått så bra hittills. Blev lotsade dit och på vägen trappades värkarna upp, jag fick stanna ett par gånger på vägen och andas mig igenom. Väl framme så undersökte dem mig igen och jag var öppen 8 cm. Det började göra väldigt ont men vi var glada och förväntansfulla, tänk att vi förmodligen skulle vara föräldrar innan detta dygn var över!Jag fick sätta mig i ett varmt bad och det var skönt. Blev dock inget långvarigt då de upptäckte efter en stund att bebisens hjärta slog lite fort, och för att vara på den säkra sidan bestämde de sig för att flytta oss till ett rum på den vanliga avdelningen. Klockan var runt 22 när vi kom fram dit. Medan de undersökte mig igen gick vattnet och jag var öppen 9 cm. Inte långt kvar! Trodde jag...Den där sista lilla centimetern som återstod av öppningsfasen var den absolut värsta under hela förlossningen. Ingen ställning var bekväm, jag varierade mellan att stå och hänga i gångställningen, på alla fyra i sängen, ligga ner på sidan... Värkarna kom väldigt tätt nu, det gjorde ont hela tiden och jag var helt slut på energi men kunde inte äta och hade knappt fått i mig något på hela dagen. Dessutom var det ju mitt i natten och vi hade varit vakna väldigt länge. Mattias var lika trött som jag men var ändå med och peppade hela tiden, höll min hand under värkarna, försökte massera, badda mig med kalla handdukar och försökte få i mig vätska och ballerinakex. Barnmorskan petade i oss båda dextrosol och vi provade sterila kvaddar (sterilt vatten som sprutas in under huden) som smärtlindring, men de hjälpte inte (på Ullevål sykehus har de ingen lustgas).Tillslut kände jag hur det började trycka på mer och mer nedåt och vid 03-tiden fick jag äntligen lov till att börja krysta. Jag tog i allt jag kunde och kände huvudet som pressades ut när jag tog i för att sedan åka in en bit igen när jag slappnade av (väldigt speciell känsla, nu var det inte direkt ont längre utan mest obehagligt och ansträngande). Barnmorskan frågade om jag ville känna på huvudet men jag vågade inte, haha. Alla sa att jag var så stark och duktig men jag var mest arg för att det hade dragit ut så på tiden och jag orkade snart inte mer. Men så klockan 04.10 var hon ÄNTLIGEN ute, jag fick upp henne på bröstet och tyckte såklart att det var det finaste jag någonsin sett.
...Och för dem som undrar så fick jag sy två små stygn ☺️
Kan fortfarande knappt fatta att jag gjort detta. Kroppen är så fantastisk.
